juli | 2025 |

Under den månad som följde på Veronicas hemresa hann jag vara själv en vecka i Messolonghi innan Yehoshua anlände. Därefter tog vi två oss till Korinth där Mats mötte upp och löste av Yesh, och färden fortsatte mot Evia dit vi anlände i slutet av juni. Men mer om detta nedan!

Yehoshua anlände på kvällen efter en lång resa med flera byten, vi storhandlade på Sklavenitis och tog en taxi med all packning och mat ner till kajen där Juno väntade, fulltankad och klar.

Morgonen efter gick vi iväg ut genom kanalen och kunde till en början sätta segel med kurs österut, mot Riobron.

Efter någon timme då vi rundat lysbojen vid sydspetsen på fastlandet var det ”Welcome to Greece” för Yesh – motvinden började på 10 m/s för att sedan under dagen öka till 13-14 m/s med tillhörande grov motsjö. Motorgång alltså, vi var tvungna att hinna till Trizonia innan kvällen.

Vi närmar oss Riobron och våghöjden har minskat (tack vare kortare fetch, för er som läst skepparexamen ;-))

Vinden var lika stark även då vi passerat bron (bra med en säkerhetssnodd på kepsen), men som vanligt här mojande det längre österut.

Trizonia och ankarspelshaveri

Väl framme i Trizonia och dags att ankra (och backa in till pontonbrygga) så är ankarspelet dött! Inget händer. För att göra en lång historia kort så anvisade hamnkaptenen oss då platsen längst in på kajen, där det egentligen är lite för grunt och nära till stenar under vattnet, men det gick bra och vi la oss långsides för att slippa använda ankaret, och ha möjlighet att börja felsöka och ev. reparera dagen efter.

Notera uppgrundningen som skymtar till höger i bild.

Först dock en god middag på tavernan!

Nästa dag ägnades åt ankarspelet. Först ut med all kätting så att man kan kliva ner i kättingboxen, därefter komplett demontering/felsökning/test. Passade även på att göra den årliga servicen.

Till sist hittades felet, inte i själva spelet utan det var en solenoid i kontrollboxen (en av de blanka burkarna på bilden) som lagt av vilket gjorde att spelet bara gick åt ett håll. Men lite tur i oturen: Reservdel fanns att få tag på i Sverige och Mats hade ännu inte gett sig iväg, utan kunde inhandla och ta med sig. Tills dess kopplade jag kontrollboxen så att vi kunde lyfta ankaret med spelet och släppa det på friläge.

Galaxidi

Vidare till Galaxidi som vi nådde på eftermiddagen efter en behaglig segling med några krysslag.

Galaxidi, trevligt ställe att besöka. Stadskaj till vänster i bild och svajvik till höger.

Skönt med biminiskugga i den grekiska solen.

Isidora

Ytterligare en kort dagsetapp österut hittar man Isidora, som just denna söndag var proppfull med badturister. Inte så märkligt, de har en fantastisk strand och bra barer och restauranger.

Stora badstranden ligger runt udden åt höger.

Bra kaj med gratis färkvatten, här kunde vi också bada direkt från båten. Skönt!

Dags att dra vidare denna stilla morgon.

Mot Korint

Det blev en dag för motor till Korinth, vinden ville helt enkelt inte blåsa. Ett härligt avbrott i monotonin var mötet med en stor grupp delfiner, så här kommer en bildkavalkad.

De är svåra att fånga på bild, de rackarna. Vi tog säkert >50 bilder med 3 olika kameror..

Framåt eftermiddagen anlände vi så till Korint och kunde se kanalen innan vi gick in till hamnen i staden.

Tryggt förtöjda vid den rackliga bryggan, och dags för besättningsbyte. Mats har anlänt och Yehoshua åker hem dagen efter,

Korintkanalen

Så var det dags att gå igenom Korintkanalen, lika fascinerande som förra gången. För den nyfikne rekommenderas att läsa historien om kanalen här. Den här dagen hade kanalen varit stängd för underhållsarbete under dagen och vi släpptes in vid 19.30, därav den lågt stående solen. Hela passagen tar c:a 40 minuter, så solen hann gå ner mer och mer.

I den västra delen är kanalväggarna betydligt lägre än i den östra.

Som högst når klippväggarna 79 meter över havet. Långt akter om oss syns en eftersläntare som blev den sista båten i den här konvojen.

Ankarspelet var nu lagat, så vi kunde utan problem lägga oss på svaj i viken omedelbart norr om kanalöppningen, Ormos Kalamakiou.

Aegina

Dagens etappmål var Aegina, sisådär 30 nm österut, och vi fick till en början en skön undanvindssegling då både storen och genuan skötte sig exemplariskt.

Förbi alla ankrade tankfartyg utanför raffinaderierna i Korint och vidare ut mot friare vatten. So far so good…

Intressant här är att alla väderappar sagt NO vind, vilket skulle gett oss en bidevindsegling, men som synes blåste det till en början V. Inget att förvånas över, det är mer regel än undantag i Grekland. Vindarna verkar vara oerhört svårprognosticerade på lokal nivå, ffa avseende riktning och tajming. Man får helt enkelt ta vinden som den kommer, och det gäller även styrkan. Grundregeln är att det antingen är vindstilla eller +10 m/sek, och en normal dag rullas seglen ut eller in, helt eller halvt, kanske 5-6 gånger och motorn används frekvent.

Vid vindstilla eller svaga vindar får man hålla ögonen på sjön runt omkring sig, plötsligt kan det komma ett vindbälte, man rullar ut seglen, sen ser man vita gäss uppe i lovart och då har man kanske en minut på sig innan man måste ha revat.

Det här var en sån dag (och det skulle komma fler…) Efter ett par timmar dog vinden ut och motorn fick ta över, men då vi närmade oss Aegina såg vi vinden komma uppe i norr, rullade åter ut seglen och stängde av motorn. Till en början 5-7 m/sek från NNO, helt okej bidevindssegling. Vinden vred och ökade snabbt och då vi fick 13 m/sek rakt i nosen och krabb sjö rullades seglen in igen och motorn startades.

Vi rundade så småningom nordöstra udden på Aegina och fick äntligen medsjö. Dagens etappmål Agia var nu inte långt borta och efter att ha rundat sista udden hittade vi bra sjölä i norra delen av viken där vi ankrade upp och pustade ut.

Men helt bra var det inte… Med vinden från N och dyningen från O blev det ett fasligt rullande och vi beslutade att ankra om. Vi gick ännu längre in i viken och la en lång lina iland så att fören pekade mot dyningen, och med det lät vi oss nöja.

Därinne ankrade vi om med lina iland, så fören kom mot dyningen.

Sounio

19 juni hade vi Sounio som mål. En skyddad vik för den hårda nordliga vind som utlovats, längst söderut på fastlandet söder om Aten. Ytterligare någon dag senare sa prognoserna 18-20 m/sek och vi ville då ha hunnit till Evia och Karystos.

Behaglig halvvindssegling på förmiddagen, som i princip alltid är lite lugnare. De hårda vindarna brukar komma efter lunch. Just här gör vi 6 knop och allt är på topp!

Så småningom dog vinden ut helt och motorn fick göra tjänst. Efter lunch kom vinden så vi kunde gå för fulla segel en stund, men den ökade snabbt, så vi fick rulla in maximalt. Vi kunde dock hålla en stadig kurs mot målet och tuffade på i 7-8 knop. Som mest blåste det 13 m/sek, något mindre inne i viken i Sounio då vi anlände, men där fick vi bra sjölä. Vi ankrade på 5 m djup då det fortfarande var hyfsat glest med båtar, vi var väl 5-6 stycken som låg där då.

Kraftig frånlandsvind, men det märks inte på vattnet i viken.

Souvio är känt bl.a. för Poseidons tempel uppe på höjden. Syns på långt håll från havet.

Under sen eftermiddag kom det fler båtar (vi räknade till över 40 st), det blev lite kaos där somliga inte fick ankarfäste, letade runt, la sig för nära andra båtar etc, men då mörkret föll hade alla kommit i ordning. Vinden ökade under sen eftermiddag till 14-15 m/sek men mojnade framåt natten. Dyningen höll oss vakna, men annars lugnt.

Karistos och midsommarafton

På midsommarafton lämnade vi Sounio med destination Karistos (eller Karystos eller Karistou beroende på vilken karta man tittar på…), bra hamn helt skyddad från nordliga vindar. Prognosen sa 18-19 m/sek från N de kommande dagarna och vi vill ligga bra förtöljda vid kaj. Dels för säkerheten och dels för att kunna komma iland utan att behöva använda jollen. Vi stannade här i tre dagar.

Här ligger vi bra förtöjda medans hamnkapten Tony vinkar in nästa båt.

Karistos känns lite som en miniversion av Preveza, men trevligare.

Summa summarum hade vi en mycket bra vistelse här, bra restauranger, mataffärer och båtgrannar. Och ett härligt folkliv längs kajen på kvällen. Vi återkommer gärna!

Bra pir som skydd mot hårt väder från syd.

Den skarpögde hittar nog Juno i raden av båtar.

Panagia

Efter några dagar i Karistos var det dags att fortsätta norrut, den här dagen hade vi Panagia som mål, ungefär 35 nm upp längs Evias västkust. Vi slapp rak motvind utan kunde gå bidevind med endast något enstaka krysslag.

Här gör vi närmare 7 knop i 10 m/s vind. Notera den kraftigt inrullade storen, räcker bra till i de här förhållandena.

Det är betydligt färre båtar i de här vattnen och vi fick den lilla viken för oss själva.

Utsikt genom gattet norr om det lilla skäret.

Mot Chalkis

Om Chalkis finns mycket att säga och skriva men det var först då vi närmade oss som vi fick hela bilden klar för oss. Det handlar alltså om att passera ett smalt sund som beskrivs som:

”a unique natural phenomenon that has enchanted visitors for centuries – the so-called “crazy waters” in the Evripus Channel. This narrow strait, only 39 meters wide and 8.5 meters deep, separates the island of Evia from the mainland, creating a natural stage for a spectacle that is rarely seen elsewhere in the world.”

Hela artikeln här, mycket intressant läsning.
Även denna video rekommenderas:

Färden dit var dock helt odramatiskt. Vi fick gå de 30 nm för motor då vinden uteblev.

Till saken hör att hamnmyndigheten enbart släpper igenom båtar då de bedömer det som säkert i förhållande till tidvattensrömmen, och det varierar från dag till dag. Och de öppnar bara bron nattetid! Vi ankrade upp tillsammans med 10 andra segelbåtar och inväntade anrop på VHF:en. Mörkret föll, tiden gick men runt 02.00 hörde vi: ”All ships, prepare for crossing” vilket innebar att alla hissade sina ankare och började cirkulera i mörkret. Vi var glada att vi hade radar, det hjälpte för att hålla koll på omgivningen. 02.30 kunde vi köra in i kanalen med hamnkaptenens ord i VHF:en: ”Keep a safe distance!” Med tungan rätt i mun och bra utkik gick det bra att styra igenom, trots 3-4 knops medström.

Vi tog oss sedan ytterligare 3 nm norrut till en lugn vik där vi ankrade i gryningen. Till saken hör att väldigt många råkat ut för ovälkomna besökare på sina båtar då de övernattat vid kajen i Chalkis, och det ville vi absolut undvika.

Limni och slutet på den här etappen

Sista sträckan för den här seglingen blev ömsom segling, ömsom motor och fram på eftermiddagen använde vi till Limni, där Evia Boat Yard ligger.

Limins alpincenter låg öde i väntan på vinterns skidsäsong.

Hamnen rymmer bara 4 gästande båtar, så vi fick lägga oss på utsidan av kajen vilket funkade helt okej tills på efternatten då dyningen kom.

På morgonen dagen efter fick vi överraskande besök av Xaris, som driver Evia Boat Yard, och han ville planera en del inför att vi skulle lyfta upp. Som synes längre ner i inlägget använder man en metod som påminner mycket om att dra upp en mindre motorbåt på en trailer kopplad till en personbil, men Juno väger 12 ton, är 13,5 meter lång och har dessutom en vingköl, så det ställer lite andra krav. Xaris ville vara säker på att vingkölen fick plats på trailern så han dök helt enkelt ner under båten med ett måttband. Jodå, vi skulle ha 10-15 cm marginal på ömse sida. Vi kunde därefter köra upp till marinan och lägga oss vid en boj i väntan på upptagning dagen efter. Varmt som tusan och vattnet var verkligen lockande, men en tillfällig manetinvasion fick oss att stanna ombord. Suck.

Små, bruna och riktigt brännande enligt Xaris.

Upp på land

Så var det då dags att komma upp ur vattnet och det blev en tidig morgon för att ta tillvara på det lugna vädret. Vi låter bilderna och filmerna tala för sig själva, tack Mats för bra kamerajobb i jollen!